Från köttbullemacka till de stora scenerna

Av Per Brolléus

En slump, några kompisar som gillade jazz och en makalöst tung röst – det är tre av ingredienserna som fått Pär Sjölander att blomma ut som Gunnar Wiklund eller Frank Sinatra.
Och ibland som båda två på samma gång.

I ett par år har Pär Sjölander gjort bejublade konserter lite varstans runt om i landet. Tillsammans med Maria Knutsson och Engelholms Storband fick han stående ovationer för föreställningen ”Anita och Gunnar”. En spelning stack ut extra mycket - den i självaste Berwaldhallen i Stockholm.

– Det var nervöst, säger Pär om att uppträda inför ett utsålt hus i huvudstan.

Foto: Ulf Stjernbo och Adobe

Bland besökarna fanns bland annat demonlåtskrivaren och artisten Lasse Holm som hyllade Pär och Marias insats med nästan genant stora ord.

– Och till våren drar vi ut på turné med ”Anita och Gunnar” igen. Tror vi är uppe i drygt tjugo föreställningar nu, säger Pär och inser att han nog kommer få agera Gunnar eller Frank Sinatra på scenen under många år framåt.

Och det är en slump att den Frank Sinatra-sjungande 57-åringen kom in på just Gunnar Wiklund.

– Det var när vi repeterade Sinatra-låtar för säkert tio år sedan som orkesterledaren Billy Heil konstaterade att min röst var väldigt lik Gunnar Wiklunds. Sen tog det några år innan jag testade på Gunnars låtar, men en var ju ganska enkel att sjunga, ”Min väg”, som är alltså är den svenska versionen av ”My way”.

Gunnar Wiklund och Anita Lindblom. Pressbild

Den 1 november ställer sig Pär Sjölander på Jarl Kulle-scenen och släpper loss sin basröst i en konsert med både Sinatra- och Wiklundlåtar.

– Det är en fantastisk känsla att se äldre personer sitta hand i hand och sjunga med. Det här är ju hitlåtarna från deras ungdom som de nu får höra med fullriggat storband. Det är rätt mäktigt.

Foto: Ulf Stjernbo

Att det överhuvudtaget blev gamla jazz-standards som Pär fastnade för är också det en slump.

– Vi var några kompisar på musikhögskolan i Malmö som började snöa in på jazz i början av 90-talet. Och som ung student var ju ekonomin inte den bästa, så jag och en kompis kom på att hans pianospel och min röst kunde lösa kvällsmaten.

Ett fik i Lund, Sandkakan på Sandgatan, blev duons tillhåll.

– Vi spelade och sjöng och fick betalt i köttbullemackor, skrattar Pär.

När den två meter långe musikläraren, som sedan många år bor i Nyhamnsläge, gräver djupare i musikminnena hemma på Spelmansvägen i småländska Ljungby så inser han att det var storebrorsans LP-skivor som formade hans musiksmak.

– Det var Pink Floyd och Beatles, minns jag, innan Dire Straits dök upp. Men jag tror inte vi hade mer än möjligen en singelskiva med Sinatra. Gunnar Wiklund hade jag eventuellt hört på radion när jag var liten, men inte mer än så.

Hur många år till som Pär kommer få gestalta de två skönsjungande herrarna Gunnar och Frank kan han inte svara på. Men med tanke på succén som föreställningarna gör så är risken stor att det blir många My Way, Vi ska gå hand i hand och Fly me to the moon i framtiden.

– Fly me to the moon var ju den första låten som någonsin spelats på månen, så den är ju extra unik.