Nannas första bok: "Det fantastiska visade sig vara ett monster"

Av Per Brolléus

Det har egentligen aldrig varit enkelt för Nanna. Varken skoltiden eller övergången till vuxenvärlden blev särskilt bra. Men en familj som älskade henne blev räddningen – samtidigt som det höll på att bli hennes totala fall.
– Jag har velat ta mitt liv flera gånger. Framför allt när jag blev övertygad om att familjen inte ville ha mig.

Hon berättar det med en klar stämma, om än lite bräcklig ibland. Om åren då hon hamnade i fel sällskap och mådde skit. Då kom ett ljus gående mot henne, en vän som lyfte upp henne och som blev hennes kärlek – och som var nära att bli Nannas totala förfall.

– Efter all skit så träffade jag henne. Efter att jag haft ”otur” med så många vänner så stod hon där och var fantastisk.

Men ”det fantastiska” visade sig vara en mer eller mindre förklädd djävul, ett monster. Kvinnan som lyssnade och alltid fanns till hands var extremt manipulativ och istället för vänskap så hamnade Nanna i ett nytt kaos där hon, bland mycket annat, utsattes för sexuella övergrepp.

– Jag personlighetsförändrades. Fick veta av min vän att min familj inte älskade mig och att dom inte ville se mig, förklarar 35-åringen från Munka-Ljungby.

Nanna förbjöds att träffa sin familj och de gånger hon ändå gjorde det så slutade det alltid med bråk. Vännen förklarade bland annat för Nanna att hon gått på särskolan för att familjen inte älskade henne.

– Hon fick klorna i mig, övertygade mig om att det hon sa var sant. Och det är denna manipulativa situation som min bok, en självbiografi handlar om.

Idag har Nanna och hennes pojkvän ett bra liv och med stöttning från folk och förlaget runtomkring henne har hon vågat ta modet till sig och skriva boken ”Trots allt står jag kvar”.

– Men det avgörande för att jag lever idag var djuren. Jag hade en katt och en kanin och när jag ville ta mitt liv så var det de som räddade mig. Jag kunde inte lämna dem. Hur skulle de klara sig?

Kärleken till katten och kaninen höll henne alltså kvar. Och ett modigt beslut.

– Min familj, som jag inte träffat på länge, var på semester. Jag bestämde mig för att ta flyget och hälsa på. Då förstod jag att de älskade mig och ville ha mig kvar. Men jag var så indoktrinerad av min vän att jag trodde verkligen inte det.

Resan till familjen och orken att verkligen börja lyssna på vad föräldrar och syskon sa gjorde att Nanna började ”komma tillbaka”.

– De hjälpte mig att komma ur det destruktiva förhållandet. Stöttade mig så jag orkade lämna.

Det har nu gått 13 år sedan allt det där hände.

– Jag har skrivit boken för att andra som hamnat i det här ska få se vad det är de är i. Det är jättesvårt när man är mitt i skiten. Jag trodde hon bara ville mig väl och jag slutade lyssna på andra som påpekade den uppenbara sanningen.

Nu har Nanna precis pluggat upp sina betyg, fått stipendium och mår på ytan skapligt bra.

– Men ärren är kvar. Och ärren innehåller en hel del ångest, men jag mår bra, slår hon fast. Hoppas boken kan få någon att slippa uppleva det jag upplevt.

Boken är för övrigt inte bara Nannas ord till läsaren, utan är kopplad till ett instagramkonto där läsaren kan skriva av sig och dessutom prata med Nanna.

– När folk frågar mig om boken brukar jag svara att hur mycket skit man än är med om så ska man bannemej inte ge upp.

– Och viktigast av allt; man är inte ensam.