Eldsjälarna bakom Ängelholms volleybolldynasti

Av Johan Jönsson

När Sveriges damlandslag återvänder till Catena Arena är det mycket som känns bekant för Ängelholms volleybollpublik. Isabelle Haak och Anna Haak kommer hem igen. Samma systrar som vuxit upp i Ängelholm, fostrats i Engelholms VS och blivit symboler för svensk volleybolls största framgångsresa.

Men bakom världsstjärnorna finns också människorna som stod där långt innan tv-kameror, publikrekord och Champions League-titlar.

På Södra Utmarkens skola i Ängelholm möter vi Roger och Lotta Andersson. Två av föreningens mest trogna eldsjälar. Två personer som i över 25 år tränat barn och ungdomar i EVS – och som var Isabelle Haaks allra första tränare.

– Hon var speciell. Det märktes direkt, säger Roger Andersson.

– Hon slog sönder allt som fanns.

Han skrattar när han berättar om ett av de senare återbesöken från världsstjärnan. Isabelle Haak hade kommit hem till Ängelholm och dök plötsligt upp på en ungdomsträning.

– Plötsligt hör man: ”Får jag vara med och träna?” Och så står Bella där. När hon började slå bollar igen så böjde sig nästan väggarna.

Roger och Lotta började egentligen som helt vanliga volleybollföräldrar.

Barnen spelade. De skjutsade, tittade på träningar och hjälpte till där det behövdes. Sedan kom frågan från föreningens ungdomsansvarige: Skulle de kunna tänka sig att börja träna egna grupper?

– Jag hade tränat volleyboll lite tidigare och Lotta var friidrottstränare, berättar Roger.

– Och ungdomar har alltid varit en stor del av våra liv.

Sedan dess har åren bara fortsatt rulla.

I dag uppskattar de att de varit engagerade i EVS i mellan 25 och 30 år. Medlemsnummer runt 200, som de säger själva.

Under åren har de tränat generation efter generation av unga spelare. Många av de första barnen de tränade har i dag egna familjer.

Och någonstans där, bland alla träningar i den lilla hallen på Södra Utmarken, dök en åtta-nioårig Isabelle Haak upp.

– Hon stack ut på en gång, slår Lotta fast.

– Hon hoppade högt, slog hårt och hade volleybollen i sig på ett annat sätt än någon annan.

Men Roger och Lotta vill inte ta åt sig äran för att Haak blivit en av världens bästa spelare.

– Det är inte vår förtjänst att hon är där hon är i dag, menar Roger.

– Men kanske är det vår förtjänst att hon tyckte volleyboll var roligt. Att det blev hennes grej.

Lotta och Roger Andersson brinner för barnen i Engelholms VS. Båda jobbar med barn och på fritiden tränar de barn. Foto: Johan Jönsson

Det är också där kärnan i Engelholms VS verkar finnas.

Inte bara i SM-guld och elitverksamhet – utan i känslan av gemenskap.

Roger och Lotta pratar nästan lika mycket om föräldrar som om volleyboll.

Om den lilla hallen där familjer lärde känna varandra. Om syskon som sprang runt vid sidan av planen. Om barn som kanske inte var bäst – men som ändå alltid skulle känna att de hade en plats.

– Alla ska bli sedda, säger Lotta.

– Vi försöker aldrig särskilja de som är bättre och sämre.

De beskriver utveckling som en trappa där barn kan växa i olika takt. Någon står still länge innan det plötsligt lossnar. Någon annan börjar starkt men tappar självförtroendet ett tag.

– Man får aldrig bli rädd för att man inte kan allt direkt, säger Roger.

I dag tränar de en grupp med 22 tjejer födda 2016. När de tog över gruppen var de bara tio–tolv spelare.

Och trots flera försök att pensionera sig fortsätter de.

Så sent som 2024 bestämde de sig för att sluta. De ordnade avslutningsmatch för laget och berättade efteråt att det skulle bli deras sista träning.

– Föräldrarna grät, säger Lotta och skrattar.

– Det var helt fruktansvärt.

Några månader senare ringde klubben igen och frågade om de kunde tänka sig att ta ett nytt lag.

– Ja, då var vi där igen, ler Roger.

Det senaste året har också blivit ett känslomässigt år för hela föreningen.

För bara en säsong sedan var Engelholms VS nära att lägga ned elitverksamheten på damsidan på grund av ekonomiska problem. Höjda kostnader och ett tufft ekonomiskt läge gjorde framtiden osäker.

Men näringsliv och privatpersoner gick in och hjälpte klubben att överleva.

Och bara ett år senare stod EVS som svenska mästare igen.

– Jag var helt förkrossad när det pratades om att lägga ner elitlaget, säger Lotta.

– Ungdomsverksamheten hade fortsatt ändå, men elitlaget betyder jättemycket för barnen. De behöver något att se fram emot. En morot.

SM-guldet blev därför mer än bara en titel.

Det blev ett bevis på att föreningen fortfarande lever.

– Vi har pratat jättemycket om SM-guldet med våra tjejer, säger Roger.

– Och om att även de bästa spelarna gör misstag. De missar servar och slår ut bollar. Det är viktigt för barnen att se.

Nu väntar för andra året i rad en landslagsfest när European League kommer till Ängelholm.

Och Roger och Lotta?

De kommer finnas där igen.

Inte i rampljuset.

Men som volontärer bakom kulisserna. Precis som vanligt.

– Vi gör vår grej bara, säger Roger.

Kanske är det också därför Engelholms VS blivit så mycket mer än bara en volleybollklubb.

För bakom SM-guld, landslagsspelare och världsstjärnor finns fortfarande människor som Roger och Lotta Andersson. Två eldsjälar som gör det de tycker är roligt.

Södra Utmarkens skola är Lottas arbetsplats och skolan där Isabella Haak gick som liten. Roger kör skolbuss. Tillsammans tränar de EVS barn på fritiden. "Bella" är ett av många barn som paret tränat. Foto: Johan Jönsson