Krönika: "Hjälp mig att sluta älska fotboll"

Av Per Brolléus

En krönika från redaktör Brolléus om hans avundsjuka till alla er som inte bryr er ett skvatt.

Jag mår oftast bra.

Oftast…

Men inte alltid.

Och det som gör mig illamående stavas f o t b o l l. En drog som många gånger fått mig att flyga till himmelen, men som också skickat mig ner i de djupaste Marianergravsmörkret. När drogen är som ett magiskt fyrverkeri så är jag lyckligare än lyckligast. Rumänien -94, 0-0-matchen mot Italien 2017, Anders Svenssons frispark mot Argentina och 4-4 i Berlin. I den andra änden av känslospannet så vill jag bara försvinna. Jag vill bara dö.

Jag är alltså en känslomässig fotbollsmissbrukare vars högsta dröm är att bli drogfri. Känner med jämna mellanrum en ohejdad avundsjuka gentemot alla ni som inte bryr er ett smack, ni som inte har en enda intensivt uppdaterande app i era mobiler, ni som kan sitta på altanen med ett korsord istället för att glo på tv, ni som kan komma till jobbet dagen efter och varken ha en aning om hur det gick igår, att det ens var match eller vem Jon Dahl Thomasson är.

Jag vill vara som ni. Men det går inte. Jag kan inte göra mig fri från mitt missbruk, kan inte sluta att må pissdåligt när laget förlorat.

Förra helgen var en sådan helg som troligtvis förkortade mitt liv. Först Sverige – Schweiz, sen Sverige – Kosovo. Jag skrek, jag kastade saker, jag betedde mig ohälsosamt dåligt, ord slungades ur min mun som borde renderat fängelse. Jag blev ännu en gång en riktigt usel människa. 0-2 och 0-1.

Drömmer om att ha annat som upptar min hjärna, ett intresse långt från gräsplaner och öluppladdande fans. Tänk att få vara en människa som älskar att bugga, en som tycker att fågelskådning slår allt eller att det viktigaste på jorden är dahlior och dess färgprakt.

Fatta hur lyckligt ni ska skatta er!!!

Jag vill dit, men vet inte hur.

Sen kunde man ju alltid valt att inte hålla på sorgebarn som West Ham United – en livslång plåga… Och landslaget… Det svenska förbannade landslaget…

Jag var på plats i Dortmund 2006 när Sverige med Zlatan, Henke, Chippen, Ljungberg, Anders Svensson och Mellberg på plan mötte Trinidad-Tobago. Den matchen slutade 0-0 och jag hade fram tills nu aldrig varit så fotbollsförbannad. Trodde inte det var möjligt att toppa. Men det var precis vad danske JDT, Isak, Györkeres, nån Lagerbielke, den där Saletros och resten lyckades med (här har censuren plockat bort sju meningar).

Hjälp mig komma ur detta träsk. Hjälp mig sluta älska fotboll. Jag orkar inte mer.

Tack

Per Brolléus